snart har det gått ett år sen Sandra Lönnberg dog, en kompis som jag hade när jag var lite yngre. I april förra året fick hon en hjärninflammation och dog. Två dagar innan hon dog lag hon ut en bild på bdb och skrev om att hon hade blivit sjuk igen och inte kunde komma till skolan, och det är så hemskt att hon aldrig mer fick komma till skolan heller. Jag finner inga ord! det är så sjukt hemskt.. sitter här med gråten i halsen och kollar på den här videon om och om igen!




livet är bra orättvist. hon finns verkligen inte mer.. är det inte sjukt? ena sekunden kan man helt plötsligt vara död, och man får verkligen aldrig mer uppleva något mer med den personen eller ens se den. det går inte ens att sätta sig i situationen och när man väl hamnar i den så är man i ett sånt jävla chocktillstånd så det går verkligen inte att gräppa det! jag förstår verkligen inte hur man kan vara så stark och klara av att förlora en vän eller familjemedlem.

jag tänker inte sitta och skriva om att du ska ha det bra i himlen eller på andra sidan jorden, nangiala eller vad fan alla tror att man hamnar, det finns inte.. så jag bara hoppas på att du levde livet så bra du kunde, och att du vilar i frid! sandra <3