det hugger så hårt i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på mina kära vänner, det gör så ont så att jag bara vill gråta. jag kommer aldrig kunna förlåta eller glömma det som hänt, eller den person som förstörde allting. inte bara för mig, utan för mina vänner också. det går inte en dag utan att jag hoppas på att allting ska bli som förut. jag saknar allting hela tiden. jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. jag orkar inte hålla det inom mig hela tiden.
en mamma skulle också sitta fint. tur att mina två grabbar, papa och tubert är vid min sida. men ibland så behöver man mer än så, även om man inte tror det. det går inte att överleva utan alla gamla vanliga rutiner. ibland undrar jag över vad som verkligen var rätt och fel...