det känns som att jag alltid måste vara tyst. bara tyst, och följa andras regler. säger jag något så är det bara fel, och det uppstår konflikter. det spelar ingen roll vad det handlar om, men jag ska ändå sitta tyst och tycka som de andra. även om jag tycker att någonting är fel, och även om någonting sårar mig, så måste jag bara hållakäften. då finns du inte där och lyssnar och förstår, och tar kritiken som en klackspark, ber om ursäkt och gör aldrig om det igen. varför kan man ALDRIG förstå??? hur kan de vara så jävla svårt att förstå en person som blivit sårad? Är man verkligen tvungen att slänga tusen kg skit på en person som tycker att någon har gjort fel? Hur kan man vara så dålig på att ta kritik så att man måste slänga en hel drös med skit bara för att man får en tillsägelse om att man gjort en annan person ledsen? Det gör mig så jävla ont att inte kunna prata och berätta för den person jag värderar högst, att jag är ledsen eller blivit sårad, utan att få skit för det. det spelar ingen roll vad det handlar om, jag har fortfarande fel, och i slutändan är det ändå jag som får be om ursäkt för att JAG gjort fel, bara för att jag sa att jag blivit sårad. 

Hur kan de vara såhär?! Är det verkligen mig det är fel på, för att jag har känslor? är det meningen att man ska ta skit och svälja de och fortsätta på samma bana? Är det menigen att man ska behöva gå och hålla saker inom sig, även fast man bara vill skrika ut det?! Är det meningen att man inte ska kunna säga till sin bästa vän att man tycker att den personen har betett sig dåligt? Ska man behöva få panikattacker för att man får så jävla mycket skit slängt över en själv, för att man säger åt en person att den har sårat än? Ibland orkar jag bara inte med att bli ledsen eller sårad, för jag råkar bara ännu värre ut då.