förut var jag alltid sprudlande glad, och allting bara rullade på. det fánns inga tvivel, inga fiender och ingenting som hindrade mig att göra någoting. allting bara var! allting var som det skulle, och hela tiden levde jag. nu är det någonting som alltid håller emot, och någonting som hugger ner min glädje och den jag alltid var förut. den där glada tjejen, som inte brydde sig om sånna som inte brydde sig om henne. hon som alltid var glad. vart tog hon vägen? och vem tog henne?

samtidigt som jag fått så mycket nytt som fått mig att leva på ett helt annat sätt, så har jag förlorat så mycket mer som tynger ner mitt hjärta. jag har förlorat dom bästa vännerna man kan tänka sig, och det finns inga i hela världen som kan ersätta dom. det har jag märkt nu.. jag trodde för ett litet tag att det kanske visst var så, men det var fel. det finns ingenting som kommer kunna ersätta de vänner jag en gång haft, aldrig. jag är otroligt tacksam för att jag har robert, som dessutom är min bästa vän också. men det räcker inte bara, man kan inte leva på kärlek för alltid. och fastän jag är världens lyckligaste tillsammans med honom, så är det alltid en slags osäkerhet som kväver mig, och jag hatar den. jag fylls av avund för minsta lilla, och jag har aldrig varit den tjejen förut. nu för tiden klarar jag mig inte utan honom, jag måste alltid ha honom med mig, och jag måste alltid ha hans bekfräftelse. men vem vill leva så?

jag känner mig som ett psyko, som om någon har tagit över min kropp. men i själva verket är det nog ett antal människor som har slagit ner min kropp, och fått den att bara må sämre och bli mer osäker. nu är jag världens största emo, och det är så grymt jobbigt..