klockan är tjugo i ett och jag kan inte sova, trots att jag varit trött hela dagen. jag antar att det är för att jag är så spänd över att träffa robert, även fast det bara var två dagar sedan vi sågs. tre imorgon. jag kan inte rå för det, jag saknar honom så fort han inte är med mig, någonting fattas. jag blir tomm, och känner mig ensam. längtar som jag vet inte vad, det ska bli underbart.

såg dear john nyss.. har nog aldrig gråtit så mycket till en film. tårarna bara sprutade, det tog inte slut. jag satte mig verkligen in i filmen, som att robert skulle lämna mig.. åh, vad hemskt det var. kan fortfarande känna hur tårarna är påväg fast det var en timme sedan jag såg den. rekommenderas verkligen till dom som älskar tragiska kärleksfilmer.

vad tänker man på en kväll som denna då? när man inte kan sova, och känner sig vilsen på alla möjliga sätt? självklart på något som får än att bara vilja gräva ner sig. sånt som gör ont i hjärtat, och sånt som man verkligen inte ska tänka på när man ligger ensam och... inte kan sova (?). men jag bara tänker. tänker, tänker och tänker. på allting. hur mycket kan jag dela med mig i min blogg dessutom? vad kan jag skriva och inte skriva, och vad är fel att känna och tänka? jag vet inte speciellt mycket längre. det är allt jag känner. jag är besviken hela tiden, på mig själv. även om det inte alltid är jag som ställer till saker, så ser jag ner på mig själv. hur ska man kunna läxa upp sig genom att sluta skylla på sig själv och bli ledsen för minsta illa? går det ens?

jag kan inte sluta fundera över det jag mestadels skriver om nu för tiden. på allt jag har förlorat, eller förlorar hela tiden. hela jag är ett krångel, jag är bara jobbig och.. känslig. eller är jag kanske inte det? har jag bara träffat fel människor eller hamnat på fel ställe vid fel tidpunkt? hur ska man någonsin kunna veta när man inte får några svar? och när man heller inte försöker få fram ett svar. det finns så mycket jag undrar över. det finns så mycket man egentligen vill veta, men varför? det man inte vet lider man inte av.

jag undrar vad alla människor säger om mig, hur mycket illa dom säger om mig och mina handlingar. men om jag någonsin fick chansen till att veta, skulle jag vilja det då? det skulle inte göra mig lyckligare, inte någon annan heller. men varför funderar man då? det finns så mycket konstigt, det blir för jobbigt för min del. jag vill bara vara den där som alltid hade några, några nära och kära som älskade mig. jag känner mig tom och ensam. vad ska man göra för att bygga upp det när man inte ens är stark nog för att ta upp sig själv på morgonen för att försöka?
nu känns det som att jag skriver för mycket igen, och jag vet att en hel del bara kollar på bloggar, utan att läsa. bara intresserar sig utav bilderna, för dom brukar ju vanligtvis säga mer än tusen ord. och för att summera inägget som en bild, så skulle det nog vara en trist, kall och tråkig bild.

jag kommer för alltid älska dig robertjansson, jag lovar. du är min bästa vän, och den bästa pojkvännen man kan ha. du är som min andra halva, och min pusselbit. vi passar perfekt tillsammans. jag älskar dig!