Oj vad svårt. Ett annat ögonblick? Hm. 

Det var i början av ettan iallafall. Jag bestämde mig för att höra av mig till min pappa, som jag inte hade träffat eller kontaktat på ca 4 år. Han hade mejlat mig varje dag under denna tid, men jag gav honom aldrig något svar. Det var robert som fick mig att bestämma mig för att höra av mig. Så jag svarade på ett utav hans mail, och skrev mitt nummer. Dagen efter på idrotten så ringde de, och jag svarade, och det var pappa. Jag fick en sån stor klump i halsen och ville bara gråta av lycka! Att höra hans röst efter så lång tid fick mig att längta något enormt efter honom. 

Vi bestämde att vi skulle träffas på lördagen som skulle komma, och robert skulle vara med som stöd. Han kom och hämtade mig runt ett tiden, jag var helt sjukt nervös, men försökte hålla mig lugn. När han kom in genom dörren och vi skulle hälsa på varandra, så försökte jag på något vis undvika att se honom i ögonen och att krama om honom, för jag visste att jag skulle brista ut i gråt, och jag ville inte visa mig svag. Så jag kramade knappt om honom och lät han inte titta på mig. När jag sneglade lite snabbt på honom så såg jag att hans ögon var rödsprängda och uppsvullna och att hans kinder var våta av tårar. De gjorde helt sjukt ont i magen på mig. Jag vände mig snabbt om och mummlade något om att jag skulle hämta nånting i mitt rum, men gick istället ner och grät och försökte lugna ner mig. Jag förstår inte idag varför jag inte bara grät ut? Jag ville ju så gärna hoppa upp i hans famn och berätta för honom hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag hade saknat honom.. men jag gjorde inte det..

Det var ett jobbigt, men samtidigt underbart ögonblick. Att få träffa min pappa igen, att få krama honom, att få se honom och höra hans röst. Pappa är den underbaraste människan jag vet, och den snällaste i hela världen. Jag önskar att jag kunde träffa honom mer!