Ni vet känslan man får ibland, när man bara vill känna smärta någon annanstans än i hjärtat? När man bara vill tänka på någonting annat för en stund, bara försvinna ifrån något som ligger tungt om axlarna, och kunna koncentrera sig på något nytt för ett tag? Så känner jag nu. Att bara få glömma bort att man är värdelös, dum och misslyckad. Att få slippa höra att man gör fel, beter sig dåligt och är si och så. Att bara kunna vara någonstans där det är en enda sak som du koncentrerar dig på och som du inte kan sluta tänka på, men som faktiskt får dig att må lite bättre. en smärta som får dig att må bättre även fast den gör mer ont fysiskt, så mår du bättre psykiskt. 

jag känner att ju mer jag försöker, ju mer förstör jag. ingen vet vad jag har för syn på vissa saker, vad jag har för tankar och känslor kring olika ting, så varför reagera på mig som om ni kände mig? det finns ingen som känner mig helt och hållet, ingen som vet allt jag varit med om, och det kommer nog ingen kunna få reda på heller. jag är en bok som har många sidor att läsa innan man vet vem jag är och hur jag fungerar, därför tycker jag att de är fel att dömma en bok som mig efter 20 sidor. jag gör förmodligen samma sak själv med vissa personer, men det är så fel. för ingen vet vad jag tycker och tänker. ingen vet vad jag har för syn på vuxna människor, droger, killar eller vänner som sviker, för ingen vet vad dessa har gett mig för syn på de. alla ser saker ur sin egen syn vinkel, ifrån sina egna skor och ifrån vad man själv har varit med om. det sätter spår i hjärtat, det syns inte men det känns. 

jag är egentligen en glad tjej. en glad uttåtriktad och sprallig tjej som gillar att leva loppan, festa, dansa och bara vara glad! skrika och skratta, vara töntig och bara vara allmänt omogen. Vara ute på äventyr, träffa nya människor och sprida glädje och hjälpa andra. men ibland kan jag inte hålla masken, ibland rinner det över, och de är då mina mörka sidor kommer fram. jag kan inte kontrollera de, och de finns väl anledningar till det också? alla har svårt för olika saker, alla tänder till på olika saker. men när man sover 4 timmar varje natt, jobbar och går i skolan, och pendlar 4 timmar om dagen och som pricken över i:et på de så mår jag inte så jävla bra överlag heller, då rinner de över ganska lätt och stubinen brinner upp jävligt fort. kan inte folk bara ha öveerseende med det och förstå att allt inte är så jävla lätt ibland? allt är inte som en dans på rosor? det finns fan inte en jäkel i världen som kommer inse att just jag kanske inte har de lika bra som DU haft. eller att bara för att Mikael Persbrandt är skit känd och har as mycket cash så finns de ingenting som säger att han haft de lätt och blablabla, man måste tänka utanför ramarna ibland. Lär er de! har ni haft de lätt är de svårt att förstå, men ni som förstår vadj ag pratar om och känner igen er måste bara hålla med om att det är så rätt. det är svårt att ha sår som skaver och sätter men för livet, för ingen vet vad som finns bakom muren.